Spirituell regression
en fantastisk upplevelse…

Solen står lågt och gräset vajar högt omkring flickan som skuttar fram och tillbaka på den lilla grusvägen så att de blonda flätorna slänger runt hennes huvud. Hon har en röd kappa med kapuschong och en liten hätta. Hon är i 10 års åldern. Hennes träsnidade träskor har en spets framme i tån och klapprar mot gruset. Hon kisar mot solen så att näsan rynkas och jag vet med ens att hon heter Elin och är jag.

Jag ser henne på avstånd, där hon ivrigt väntar på någon. Långt bort i skogsbrynet kommer en man med tunga steg och jag tror att Elin väntar på honom. Hon orkar inte vänta utan skuttar hemåt till den fiskeby där hon bor.

Sjöbodarna står tätt ihop intill bryggan och Elin skuttar in i en av dem. Därinne är det så mörkt att det tar tid innan man kan urskilja de två våningssängarna längst inne i rummet. I spisen brinner det och en kraftig kvinna rör i en gryta. På bordet är det dukat med en träskål och en träsked.

Min livsguide dyker upp

Plötsligt tar Ewa upp hela rutan. (Ewa är min mellanstadielärare som dog i leukemi vid 30 års ålder. Hon har vid flera tillfällen dykt upp i meditationer och hypnoser). Ewa ler och jag upplever henne mer som en bifigur som vill vara med. Jag blir rörd till tårar. Hon verkar känna av min ansträngning att försöka urskilja bilder och få ihop logiken i denna märkliga upplevelse och säger till mig att inte anstränga mig, det finns ju här allting. Hon ber mig följa med henne.

Vi går till ängen, en verklig plats jag ofta besöker när jag behöver tänka. Hon säger inget, tuggar bara på ett grässtrå. Jag är inte längre Elin utan känner mig jämnårig med Ewa, runt 25. Jag blir irriterad eftersom hon inte kommunicerar och Anneli ber mig gå tillbaka till köket hos Elin.

Pappa i det förflutna, min man idag

Gröten är upplagd och Elin sätter sig för att äta. Jag befinner mig i rummet och ser allt som i en film. Det är dukat bara för mig. Jag kan inte se moderns ansikte, eftersom hon står med huvudet nerböjt. Lite senare i hypnosen får jag en bild av att modern är min nuvarande kollega.
Så kommer Elins pappa in. Jag kan inte låta bli att fnissa och säger "jag visste det". Mannen är bekant. Han är min nuvarande man och när vi träffades för nio år sedan var det som att möta sin tvillingsjäl.
Elins pappa arbetar med hårt kroppsarbete, antingen i skogen eller med fiske. Anneli frågar efter ett namn på platsen. Havbo säger jag, en fiskeby som heter Havbo.

Flytten till Amerika

Anneli ber mig gå vidare i livet och jag ser Elin i 20-årsåldern. Hon befinner sig i en amerikansk stad, namnet Boston dyker upp. Det myllrar av folk och ett ånglok tuffar i bakgrunden, som i en gammal western film.
Elin har en blå, puffig klänning som hon måste hålla upp med ena handen för att inte kliva på den. Hon håller i en liten kantig handväska och under hatten har hon en fin håruppsättning. Jag noterar att håret går i kastanj. Hon går i rask takt och sneglar in i affärernas fönster längs vägen. Känslan jag får i kroppen är stolthet.

Jag kommer till ett stort vitt hus. Elin bor där. En betjänt öppnar dörren och vi går rätt in. Elin slänger nonchalant sin handväska och näsduk på ett litet bord och fortsätter rätt genom husets salong och ut genom en öppen glasdörr som leder ut i en stor trädgård. Jag ser flera svarta människor som jag förstår är tjänstefolk. Jag tror att Elin är gift men ser ingen man. Hon är definitivt ingen hemmafru utan jobbar i någon form med viktiga saker.

Nästa scen utspelas i ett rum där Elin argumenterar för en sak. Hon står inför en grupp herrar vid ett stort bord och gestikulerar och slår sin handskprydda näve i bordet. Det handlar om att kvinnor visst kan göra affärer. Jag får bilden av att hon antagligen är änka och driver vidare sin mans affärer. "Jag ska visst klara det här själv", säger hon på engelska. Jag får en mycket bestämd känsla i kroppen.

Ranchen

Nästa kapitel i livet utspelar sig på en ranch och Elin är i 40-års åldern. Elin känns äldre och har dragit sig tillbaka till ett hus på landet. Det kommer en ung flicka ridande över ängen. Hon rider som en galning och kommer in till Elin, sprudlande av energi. Hennes hår är lång och svart. Hon är Elins dotter, men inte hennes biologiska utan en indianflicka Elin tagit hand om som sin dotter. Elin läser i godan ro, medan flickan som är i tonåren vill berätta tusen saker. Hon heter Laila. I nästa stund ser jag en blond flicka ute i stallet. Hon heter Anja och är Elins biologiska dotter. Hon har rutig skjorta och är en riktig hästtjej. Hon är en äldre kopia av min nuvarande dotter.

I nästa kapitel är Elin i 60-års åldern. Jag känner en stelhet i kroppen som om jag vore mycket gammal. Hon ligger nerbäddad i ett rosa rum med blommiga medaljongtapeter och med samma mönster på sängöverkastet. Håret är vitt och hon bär glasögon. Hon vet att hon inte kommer att kliva upp ur sängen något mer, utan väntar bara. När döden kommer sker det odramatiskt. Elin är mån om att det ska vara ljust i rummet, sedan befinner jag mig uppe i taket och ser ner på skaran av människor vid sängen. Jag får en varm känsla i benen när jag lämnar kroppen. Elin ser nöjd ut, hon har haft ett bra liv. Året är 1807.

På andra sidan

Nästa anhalt är ett besök "hemma" eller "på andra sidan" eller vad man vill kalla det. Jag far dit i en guldig glasglob som ger en så varm och skön känsla att jag inte vill kliva ur. Jag dras uppåt och nästa plats jag kommer till är en park. Färgerna är starka och det är som att allt finns på en och samma plats. Stad, natur, djur och människor. Allt är avlägset, men efter en stund blir det livligare i parken. Jag letar och efter en stund ser jag farmor och farfar på en parkbänk. De vinkar. Strax intill påtar mormor i ett land, på samma sätt som jag minns henne. Jag ser på dem med ro och går vidare.

Råd från min guide

Min guide Ewa dyker upp igen och Anneli ber mig diskutera en stund med henne. Hon frågar vad jag lärt mig av det liv jag just lämnade. "Jag lärde mig att lita på min intuition och att stå på mig", svarar jag. Ewa är otroligt vacker där hon sitter på ängen, där vi brukar ses. Hon är fortfarande samma lärarinna. Jag frågar vad hon vill mig och hon svarar. "Jag vill att du ska tänka själv, jag vill inte ge dig svaren". Hon säger åt mig att jag inför nästa liv måste lära mig att gå vidare, men utan att ha så bråttom. Tids nog får jag ändå veta.
Hon sitter där helt avslappad. Ber mig att se mig omkring och verkligen känna hur lugnt och skönt det är. Ängen är onekligen alldeles stilla och det finns inget ljud. Solen skiner värmande. Hon ber mig att gå till denna plats när jag behöver. Vår äng som hon säger. Jag blir rörd igen och känner att hon är visdomen förpackad och en vän som alltid finns vid min sida.

Hembesök

Anneli ber mig att göra ett besök i mitt himmelska hem. Huset är välbekant, jag har ofta drömt om det och i drömmarna och alltid upplevt att det varit fullt av folk och otroligt många rum. Min vanliga familj finns där, liksom barndomsvänner och människor som betyder eller betytt något för mig i mitt nuvarande liv. Känslan är att alla är där.


Här bestäms livet

Nästa plats är ett gigantiskt guldtempel. Intuitivt vet jag att byggnaden spelar en central roll och är full av visdom. När jag kliver in kommer jag till en gigantisk sal som är så hög att jag inte kan se taket från golvet. Väggarna är täckta med luckor, som bankfack i ek. Här bestäms livet. Här finns inga människor, men tusentals själar svävar omkring. Alla får plats och ingen stör den andre. Man kan glida uppåt obehindrat. Känslan är att man går hit för att göra det man ska.

I ett rum finns en flytande bordsskiva. Jag ser inga människor men känner dem. Det jag ser är ljuspunkter. På bordet ligger en skrivbok med två blanka sidor uppslagna. "Vad är min uppgift?" skriver jag. Svar; "gå vidare". Eftersom jag inte förstår bläddrar jag lite i boken för att se vad jag gjort tidigare. Lösryckta meningar dyker upp. "Jag har slarvat". "Ha inte så bråttom". "Kom ihåg att njuta och att ta in". "Gör inte bara saker för andra".

Ljuspunkterna får ansikten. De ser ut som domare i en gammal film. Det är sju stycken erfarna och snälla äldre herrar. De är dessutom kloka, förstående och förutseende. De har röda, guldkantade mantlar och röda kalotter på huvudet. Själv har jag en rak, vit sommarklänning. "Lita på dig själv" skrivs det i boken.

Jag vet att det är här mitt liv kommer att bestämmas och de förmedlar: "Eftersom jag har så lätt att lära, ska jag hjälpa dem som har svårt att lära. Eftersom jag har språkets gåva ska jag hjälpa dem som inte har det. Eftersom jag är så envis och själv behöver hjälp att tygla detta, ska jag genom att hjälpa andra också hjälpa mig själv. Och jag ska ta itu med mina rädslor."

Detta är inga order utan allt sker i samförstånd. Jag lägger själv fram inom vilka områden jag vill utvecklas. Jag beskriver även hur jag väljer livsöde, föräldrar, barn och jobb och till och med förstår jag varför jag skilde mig.
Allt faller på plats. Här och nu ser jag hela mitt liv kristallklart och det ger en stor lättnat. Allt som tidigare lämnat ett varför får sitt svar. Jag ser tillbaka på ödet och inser att många människor som "oväntat" dykt upp i mitt liv, funnits där hela tiden. Jag ser synkroniciteten och förstår att saker och ting inte hade kunnat vara annorlunda. Till och med förstår jag att det var nödvändigt att jag fick min sjukdom celiaki för några år sedan. Det var dags att lyssna inåt. Känslan av förståelse är oerhört skön.

Hypnosen varade i 2,5 timme. För mig var det 30 minuter. Under hypnosen var kroppen tung och bortdomnad, jag kände inte mina ben. Jag kunde röra på mig om jag ville men hade inte det behovet. Trots att kroppen "sov" har hjärnan aldrig varit så kristallklar som då. Jag tampades med mitt rationella inre som inte tror på att hypnos fungerar, medan en emotionell del kände och såg en massa saker.

Känslan efteråt var euforisk, men redan hemma började mitt rationella jag att säga åt mig att jag bara fantiserat. Jag gick ut på nätet och sökte på Havbo. Döm om min förvåning när det dök upp och jag kände igen miljön. Havbo ligger i Skagen, jag har aldrig varit där. Jag googlade även på de speciella träskorna och hittade att de var tidstypiska från Södra Sverige och ner till Holland. Och dragningen till Amerika, har alltid funnits där. För min del behöver jag inga fler bevis.

Eva M

|Upp|